Mansfrågorna är en viktig del av jämställdheten.
Vad händer när män börjar tala?
Pelle Billing
Måhända kommer denna artikel att provocera vissa som jobbar med jämställdhet, men innehållet är alltför viktigt för att jag ska avstå från att skriva den. Samtidigt som texten kan provocera kommer den förhoppningsvis att klargöra varför Mansnätverket jobbar med mansfrågor i en värld där de flesta anser att kvinnofrågorna är långt mycket allvarligare.

Till att börja med tänker jag hävda att kvinnorörelsen har varit viktig för män. Ja, givetvis har den varit väldigt viktig för kvinnorna själva, bland annat för att tillskansa sig "detaljer" såsom rösträtt, likhet inför lagen och rätten att vara myndig på samma villkor som män. Detta inser de flesta. För män däremot har kvinnorörelsen varit viktig för att börja förstå mer om hur det är att vara kvinna.

Hur känns det egentligen att ha sin traditionella identitet i hemmet? Hur känns det att klassas som "okvinnlig" om man sätter karriären först? Hur känns det att den uppskattning och uppmärksamhet man får i samhället ofta är knuten till ens utseende? Hur känns det att vara fysiskt svagare än den person man lever med (vilket ofta är fallet för straighta kvinnor)? Hur känns det att vara den part som kan bli gravid av ett samlag?

Såväl det personliga som det politiska kring att vara kvinna har legat till grund för en av de större förändringsprocesserna i modern tid, och gjort djupa avtryck i vårt samhälle. Kvinnorörelsen har således varit en form av chockterapi för män när det gäller att lära sig känna empati för kvinnor. Män har fått åka med på denna resa samt följa den på nära håll, vare sig man velat det eller inte. Det finns förvisso många som tycker att kvinnorörelsen har en hel del jobb kvar att göra - och det år en legitim åsikt - men de som förnekar den enorma förändring som skett på kort tid saknar kontakt med sin historia.

Med detta inte sagt att män plötsligt blivit en överempatisk livsform som går och tänker på kvinnofrågor och kvinnors subjektiva verklighet dagen i ända. Men trots allt känner genomsnittsmannen till kvinnors problem på ett sätt som skulle varit otänkbart för bara 50 år sedan. Något har hänt. Männen har fått ökad förståelse för hur det är att vara kvinna, och i den utsträckning det lett till att män idag kan känna större empati för kvinnor än förr, så är det fantastiskt.

Samtidigt finns det en annan sida av myntet.

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor - inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.

En riktig man klagar inte, särskilt inte över att vara man. En riktig man tar hand om kvinnor, inte om andra män. En riktig man samarbetar med andra män, eller leder andra män; han är inte en medmänniska som finns där för andra män. Den manliga normen i sig har länge omöjliggjort för män att starta en mansrörelse, och som en konsekvens har kvinnor inte haft någon chans att få en djupare förståelse för hur män upplever det att vara just män. "Women Can't Hear What Men Don't Say", som Warren Farrell en gång skrev.

Ett slående exempel på denna dynamik är Ingegerd Wirtbergs avhandling om barnlösa par. I denna kommer hon fram till att kvinnor pratar fritt och öppet om sin upplevelse av denna svåra situation. Männen är däremot tysta. Resultatet blir att männen har en god förståelse för kvinnornas situation, medan kvinnorna har en dålig förståelse för männens situation. Kvinnorna tror sig kunna läsa av i männens ansikte hur de mår, men detta stämmer dåligt med vad männen egentligen känner.

Exakt samma fenomen finns i samtalet om kön, genussystem och jämställdhet. Eftersom kvinnor berättar öppet och fritt om sin upplevelse att vara kvinna, och i förlängningen har skapat en hel kvinnorörelse, så har männen fått lära sig om detta, och har idag åtminstone ett hum om kvinnors svårigheter. Männen å sin sida, berättar inte om svårigheterna med att vara man - eftersom detta är ett tecken på att vara svag och inte klara av det som en man ska klara - och därmed har kvinnor inte fått möjlighet att lära sig om männens subjektiva verklighet eller vilka de viktiga mansfrågorna i förlängningen blir. Att det blivit på det här viset är ingens fel, utan det är bara en naturlig utväxt av de könsroller (eller det genussystem) som vi ärvt.

Hur är det då att vara man, och vilka är de viktiga mansfrågorna? Givetvis krävs det en samling avhandlingar för att ens kunna närma sig ett svar, men jag ska ändå våga mig på att ge er en smak av hur det är. Givetvis kan jag bara tala från min egen upplevelse, men genom att koppla det till samtal jag haft med andra män som vågar vara sårbara, samt dra paralleller till statistik, så kan det ändå få lite mer generell hållbarhet.

Att vara man innebär i grunden att jag ska vara redo att offra min kropp och min hälsa för något utanför mig själv. Vare sig det handlar om att försvara en flickvän, en syster, en son, en dotter, en mamma eller en kompis - så är jag inte en riktig man om jag bangar inför detta. På samma vis ska jag som man vara redo att ta mig an ett farligt yrke för att kunna försörja mina nära och kära, och även här är jag allt annat än en riktig man om jag avstår. När landet råkar i krig ska jag rycka ut till dess försvar, och om jag har någon som helst ryggrad och stake så ställer jag upp på detta.

Att vara man kan vara något som medför respekt, ibland t o m beundran, och är något som man enligt traditionen kan vara stolt över. Men detta gäller bara om du uppfyller förhandskraven. All din respekt, beundran och makt växer ur det faktum att du är en riktig man - en man som är redo att offra livet eller hälsan för sina nära och kära samt för samhället som helhet. Någon måste jobba i gruvor, på oljeplattformar och på våra brandstationer. Huset du bor i ska byggas, vägen du kör på ska repareras, rören du spolar i ska komma på plats och soporna du slänger ska hämtas. Infrastrukturens hjul måste helt enkelt snurra.

Det manliga kollektivets makt har alltid haft den manliga kroppens försumbarhet som grund. Utan denna kroppsliga försumbarhet finns ingen manlig makt. För varje man genom historien som har haft inflytande, finns det en man (eller flera) som dött en alltför tidig död.

Insatserna blir därmed höga när man ska spela det manliga spelet. Om du lyckas, och hamnar på toppen, blir belöningarna stora. Du blir respekterad, du behöver själv inte göra något av de farliga jobben, du får inflytande. Om du misslyckas - lite grann eller mycket - blir livet däremot ett annat. Om du har tur hamnar du i ett yrke som är tungt, utomhus och farligt. Om du har otur slutar du som hemlös, ensam, fängelsekund eller en siffra i självmordsstatistiken. Dessa "slutstationer" består till 2/3 eller mer av män.

Vad vill vi män då att kvinnor ska förstå? Vi vill att ni ska förstå att hela vårt liv, från den stund vi blir medvetna om det, präglas av att kontinuerligt prestera på en nivå som gör att vi klassas som riktiga män - både av andra män och av er kvinnor. Vi vet att den manliga sfären - denna mytiska sfär som kvinnorörelsens så gärna velat penetrera - bara kommer att serva oss så länge vi presterar som vi ska. Om vi inte kan, orkar eller förmår att hålla oss flytande en period, så skiter den manliga sfären i oss. Vi vet att om vi misslyckas så väntar ett svart hål av ensamhet, hemlöshet, alkoholism, fängelse och en status av persona non grata. Finns det egentligen något jobbigare eller mer pinsamt än en misslyckad man, som från rollen som familjefar halkat ner i ensamhet och alkoholism?

Vi män vill också att ni kvinnor ska förstå att vi har inte valt vår roll mer än att ni har valt er. Vi valde inte att vara dem som jobbade ute på åkern i bondesamhället, eller att vara dem som jagade på stenåldern. Det bara slumpade sig så att vår muskelmassa och vår oförmåga att bli gravida gjorde att dessa uppgifter föll på vår lott. Och därmed lades grunden för vilket kön som skulle jobba i hemmet respektive utanför hemmet.

Vi valde inte heller rollen att vara de försumbara, utan slussades in i den. Tänk dig två byar eller två närliggande kulturer som hamnar i krig (historisk tid). De ena skickar ut kvinnorna i krig och de andra skickar ut männen. Efter kriget har halva armén hos varje by gått under. Vilken av byarna kommer snabbast att återfå sin befolkning; de som har många kvinnor i livet eller de som har många män i livet? Det är inte svårt att förstå varför de kulturer som använt män till farliga uppdrag, och placerat kvinnorna i hemmets trygga vrå, har blivit de framgångsrika kulturerna. Samtidigt innebar detta att männen blev betydligt friare än kvinnorna, och detta i sig lade grunden till kvinnorörelsen.

Så vad handlar då den mansrörelse som håller på att uppstå om? Enligt mig är det egentligen bara två punkter

  • Mäns egna upplevelser av att vara män (inte människor) behöver synliggöras. Och när man kombinerar dessa upplevelser med statistik och forskning så får man en god översikt om vilka de viktiga mansfrågorna är.
  • Vi män är trötta på att leva i ett samhälle som kontinuerligt antyder att vi bär skulden för könsrollerna och för genussystemet. Vi har fötts in i detta system precis som er kvinnor, och våra tydliga fördelar balanseras upp av våra tydliga nackdelar. Vi vet att vi har haft ekonomisk och politisk makt, men vi har samtidigt haft rejäl brist på överlevnadsmakt och relationsmakt (kontakt med barn, socialt nätverk, osv).

Den mansrörelse jag företräder har ingen ambition eller strävan om att hindra eller hämma kvinnorörelsen. Kvinnofrågor blir inte oviktiga bara för att mansfrågor belyses. Det går att jobba med två parallella spår. Samtidigt kan inte varje individ jobba med alla frågor, och precis som att en del individer jobbar med kvinnofrågor, så är det rätt och rimligt att en del individer jobbar med mansfrågor. På samma vis är det rätt och rimligt att mansfrågorna integreras sida vid sida om kvinnofrågorna i svensk jämställdhetspolitik.

Arbetet med kvinno- och mansfrågor behöver inte heller leda till en polarisering mellan könen, utan det kan leda till en ökad empati, om vi vågar lyssna på varandra.

I förlängningen hoppas jag även, och många andra med mig, att det kan knytas fler band och byggas fler broar mellan (den väletablerade) kvinnorörelsen och den (spirande lilla) mansrörelsen. Kvinnofrågor och mansfrågor hänger ofta ihop, och som många kvinnor redan gett uttryck för de senaste åren går det inte att komma längre om inte männen engagerar sig i könsfrågorna. Nu är männen och mansrörelsen här. Kanske inte på det sätt ni hade hoppats på, men kvinnorörelsen växte ju heller inte fram utifrån männens önskemål. Vi lovar att fortsätta jobba på vår empati för er, och hoppas att ni vill göra samma sak för oss