Mansfrågorna är en viktig del av jämställdheten.
Hur feminismen missbrukas
Av Pelle Billing
De flesta jag känner är för jämställdhet. Ja, när jag tänker efter så är faktiskt alla jag känner för jämställdhet. Ingen i min bekantskapskrets har någonsin sagt att de är för olika spelregler för könen; en sådan tanke framstår närmast som absurd.

De flesta tror även att feminismen står för just den uppfattning de själva har: att kvinnor och män ska ha samma spelregler och att ingen ska diskrimineras p g a kön. Tyvärr är okunskapen närmast total kring den begreppsglidning som skett de senaste åren.

Ett bra exempel på vad som gått snett i etablissemangets syn på jämställdhet är den stora rapport som World Economic Forum ger ut varje år. Där rankas världens länder utifrån hur jämställda de är, och de skandinaviska länderna ligger regelbundet i topp. Det som få människor däremot vet, är att rapporten inte alls mäter jämställdhet, utan den mäter hur bra det går för kvinnor.

I både 2009 och 2010 års rapport proklameras stolt att länder belönas när kvinnor närmar sig män inom ett visst område, medan ett land varken belönas eller straffas om kvinnor ligger före män på ett område. Till synes låter detta rättvis och rationellt. Men om man skrapar lite på fernissan så framträder en oroväckande människosyn.

World Economic Forum registrerar alla mätvärden där män har det bättre än kvinnor, men ignorerar alla mätvärden där kvinnor har det bättre än män! Detta förfarande måste vara bland det mest ojämställda man kan tänka sig. Själva grunden för jämställdhet är att bägge könen inkluderas och behandlas på samma vis, men i rapporten så gör man motsatsen.

Om någon nu tänker att det måste vara väldig få och väldigt banala områden där kvinnor ligger före män, så är det dags att tänka om. Två av de fyra huvudområden som mäts i rapporten är “hälsa och överlevnad” samt “utbildningsnivå”, och om man verkligen registrerade mäns underläge skulle det påverka utfallet på ett mycket tydligt sätt.

Män lever betydligt kortare än kvinnor i nästan varenda land, och män är starkt överrepresenterade när det gäller självmord, alkoholmissbruk, hemlöshet, ensamhet, osv - variabler som rimligen är centrala när “hälsa och överlevnad” ska registreras. Om vi istället tittar på utbildningsnivån, så är det av tradition ett område där män legat före kvinnor, men i västvärlden är det sedan länge fler kvinnor än män som skaffar sig en högskoleutbildning, och gapet fortsätter att växa. Även i dynamiska ekonomier såsom Kina och Indien kommer kvinnorna fram med stormsteg inom utbildningsväsendet.

Att i en seriös rapport ignorera de mätvärden som illustrerar männens underlägen är oetiskt, och man kan ifrågasätta om rapporten ens ska ses som seriös. I nuläget är den en ofta citerad utgåva, som tidningarna världen runt skriver om när den släpps. Hur kan en rapport med så hög profil ha landat så fel?

Grunden för den konstiga metodiken är att vi alla fått lära oss att jämställdhet och kvinnokamp är samma sak. Männen är ju redan privilegierade och behöver ingen kamp. Emellertid är detta en grovt förenklad bild av verkligheten som gör att vi blir blinda för viktiga mansfrågor. Djupt förankrat i mansrollen finns att man ska offra sitt liv och sin hälsa, just för att man är av manligt kön. Om kvinnors historiska ok var bristen på frihet, så är männens ok att deras liv och kroppar ses som mindre värda ("kvinnor och barn först").

Vi ska akta oss för att komma med pekpinnar om hur respektive kön ska leva sina liv, eller pådyvla någon att de måste vara “normkritiska” mot sin könsroll. Människor får leva sina liv som de vill, hur konservativa eller progressiva de än må vara. Det vi däremot ska reagera på med skärpa, är när jämställdhetsbegreppet kidnappas och görs till enbart en kvinnokamp.

Jämställdhet handlar i grund och botten om bågge könens situation, och en rapport som gör anspråk på att mäta just jämställdhet har inte rätt att utesluta männen. Det är dags att börja sprida korrekt information om både män och kvinnors problemområden, och då måste regeringar, forskare och stora organisationer börja ta sitt ansvar.