Mansfrågorna är en viktig del av jämställdheten.
Den manliga sexualiteten v2.0
Fredrik Sandberg
Dagens text kommer att vara ovanligt personlig, vilket känns lite läskigt. Därför hoppas jag att ni tänker vara snälla mot mig när jag nu ber om lite av er tid i syfte att leverera en efterlysning. Vad är det då som efterlyses? Jo, något så ringa – och ändå så knivigt – som en beskrivning av den manliga sexualiteten jag kan känna igen mig i och identifiera mig med.

Varje vecka ser jag åtminstone någon artikel eller notis i media, där män och den manliga sexualiteten i radikalfeministisk anda framställs som något ont. Vi män våldtar och förgriper oss, vi människohandlar och nyttjar prostituerade, vi är egoistiska och våldsamma kräk. ”Vi” skall tydligen utgöras av en väldigt stor del av alla män, men jag – och, misstänker jag, många män med mig – känner inte igen mig. Personligen skulle jag nog inte ens fungera sexuellt tillsammans med en person jag inte tror vill vara just där och då, med just mig.

Inte blir det mycket bättre när jag lyssnar på (vissa) grupper bestående av mitt eget kön. Det typiska snacket modell omklädningsrum, med fraser som ”sätta på”, känns lika verklighetsfrämmande för mig som den radikalfeministiska vinklingen. Jag kan sätta på radion, TV:n. mikrovågsugnen eller andra döda ting, men en annan mänsklig varelse? Nej. Likaså blir jag arg och ledsen när jag ser vissa idioter avfärda kvinnliga meningsmotståndare med kommentarer av typen ”hon behöver nog bara lite stock” eller andra vulgoäckliga fraser. Vad är det för fel på er?

Jag känner mig alltså vilsen inför dessa hårda yttringar om – och av – den manliga sexualiteten. Samtidigt är sexualdriften ett primalbehov, ett begär. Det innebär (oavsett könet på bäraren) per definition något av en lust att inte bara ge, utan även ta.
Dessutom matas jag som alla andra i vårt samhälle med ett mansideal där vi män, särskilt på det sexuella området, skall vara handlingskraftiga, självsäkra och driftiga. Jag suckar och undrar hur jag som man skall kunna utöva min sexualitet utan att trampa snett? Män som vågar ta för sig riskerar ju att ses som egocentrerade mansgrisar, och de som inte vågar matchar inte mansidealet och riskerar därmed att ses som veka och mjäkiga.

Inte blir det lättare att veta hur man skall bete sig när man studerar omvärlden, och vilka beteenden som verkar attrahera det kvinnliga könet. Män med ”bad boy”-image kritiseras måhända med ord, men inte lika ofta i handling. Jag säger absolut inte att man är chanslös som snäll kille, för självklart föredrar många kvinnor en allmänt trevlig partner framför en grisig, men faktum kvarstår – att profilera sig som lite lagom rough around the edges har sällan minskat en mans attraktionskraft på det motsatta könet...

Alltså: hur skall en man år 2011 hitta en roll, ett uttryck för sin sexualitet, som tillåter honom att både vara manligt stark och driven, samtidigt som den innebär frihet från en påtvingad, inkonstruktiv machofront? Jag önskar verkligen att jag inom en snar framtid får höra den rollen beskrivas.

Jag vill höra om en manlig sexualitet som tillåts ta för sig, men som också tar ansvar för sig själv. Som tillåts vilja något för egen del, utan att ses som utnyttjande. Som tillåts vara reaktiv snarare än agerande, utan att ses som passiv. Som tillåts vara delvis visuellt styrd, utan att ses som pornografisk. Som tillåts ha perioder av bristande lust, utan att ses som omanlig. Som tillåts vara njutningslysten, utan att ses som omoralisk. Avslutningsvis – och det är kanske det viktigaste av allt – vill jag höra om en manlig sexualitet som ses som något fint och livsbejakande, och inte som något smutsigt och skamligt.

Damtidningar, tjejtidningar och relationsspalter på nätet svämmar över av rådgivning riktad till det kvinnliga könet, där de får tips och uppmaningar kring hur de kan bejaka sin sexualitet samtidigt som de tar ansvar för sig själva. De gånger man ser tips riktade till män, handlar det nästan uteslutande om hur viktigt det är att de tar hänsyn till sin kvinnliga motpart, snarare än att ta hand om sina egna fysiska och känslomässiga behov – som om det ena behöver utesluta det andra. Den manliga sexualiteten presenteras alltför ofta som något presumtivt skadligt och förtryckande, något som behöver hållas i strama tyglar. Att detta verkar hämmande på de (oftast unga) män som läser dessa råd, och i värsta fall även orsakar ångest och identitetskriser, är inte svårt att inse.

Du som mot förmodan tror att detta är ett problem som bara rör pojkar och män, tänk om. Vilket tror du ger dina döttrar bäst förutsättningar att ha lyckliga relationer under sina liv – relationer med män som fått lära sig att deras sexualitet är något fult och skamligt, eller män som lärt sig bejaka den, utforska dess känslomässiga sidor och ta ansvar för den?

Svaret är givet, och därför hoppas jag på att inom en snar framtid få höra en konstruktiv beskrivning av den manliga sexualiteten, en där den beskrivs som något fint och inte som något fult. Jag tycker att allas våra söner (och döttrar) förtjänar det.